Alla dina ord sätter sig inuti mig, och dom försvinner inte någonstans ifrån mig. Jag vet hur det känns att bli förkrossad allt för många gånger nu. Jag gör som alla andra intalar mig själv att aldrig mer bli det, att vara stark. Men det funkar aldrig för mig, och antar att så är det för många andra också. Jag försöker ta en minut i taget och ta skiten när den kommer, men det blir inte bättre för det. Jag har mina brister, och mina egna ord och meningar men jag har också mina sår som jag döljer och låter ingen se dom.

Jag bryts ner till tusen tals bitar och sedan får jag uppgiften utav alla andra till att bygga upp mig igen, men lika snabbt bryts jag ner till tusen tals bitar igen, men jag bygger upp mig om och om igen. Så fortsätter det jag hinner inte bli mer än lycklig innan det ska förstöras igen, och så vill jag inte ha det! Så vet jag att ingen annan heller vill ha det. Jag antar att det är mig själv det är fel på att, som sagt jag har mina brister och mina egna meningar. Men det ända jag önska att jag kunde be om är att få styrkan till att inte brytas ner igen.